besked av min mors prover, tär.....helst på min mamma.
I fredags såg jag hur hårt det här tagit på henne, jag såg då för första gången hur gammal hon egentligen blivit, hon är visserligen 78 år, men sett 10 år yngre ut.
Hon såg så liten och skröplig ut, blek och insjunken, mager och tärd.
Mitt hjärta höll på att brista.
Man kan ju inte hjälpa mer, än att finnas där när hon behöver en. Jag försöker så gott jag kan.
I lördags släpptes en bomb....min mor ringde mig och talade om att hon sagt upp sin lägenhet!
Hon ska flytta in till stan, i samma hus/ingång som min moster!
Hon känner sig så ensam, trots att jag bor mittemot henne, vi kan vinka till varann, att barnbarn och barnbarnsbarn bor så nära.
Hon tycker att jag nästan aldrig kommer och hälsar på henne, visst kan det kanske kännas så, jag springer inte varje dag, kanske inte varannan dag heller till henne.
Jag vet ju vad hon tycker om det när man kommer i 'tid och otid', så jag har försökt begränsa mig!
Det vart väldigt snopet må jag säga att hon ville flytta....!!!
3 kommentarer:
Charlotte!
Det är verkligen smärtsamt att plötsligt se hur någon av ens närmaste genomgått en sån förvandling. Förstår att ditt hjärta höll på att brista...
Det måste också vara mycket svårt när det tycks som din mamma tycker du är där för lite, men du får heller inte vara där för mycket.. det är inte lätt att veta hur man ska göra och vilket ben man ska stå på.
Och du har ju mycket med barn och barnbarn, arbetsprövning, plus en massa annat i livet. Icke att förglömma dina smärtor och besvär..
Jag är övertygad om att du har gjort allt som står i din makt + mer därtill för att hon ska ha fått ha det så bra som bara möjligt.
Tror du det kan vara så att hon själv känner sig gammal och sjuk nu och att stan, med sin syster i samma ingång, blir en slags trygghet för henne?
Jag förstår att det slog ner som en bomb i ditt liv. Du behöver nog inga fler bomber nu, eller hur?
Tänker på dig min vän och skickar ett jättelass med varma styrkande kramar!
Din vän o syster
Ja föregående talare tog orden från min mun...känn inte dåligt samvete Charlotte trots allt är vi bara människor! Kanske är det precis så där, att hon vill närmare sin syster och kan det glädja henne så är det ju bra. Vi får hålla tummarna att det än en gång går bra för henne, hon har ju prövats hårt så det tar oxå ut sin rätt till slut.
Massa tröstekram och tänk att du för egen del gjort allt du kunnat och orkat, vi är inte några maskiner!Låt dig inte skuldbeläggas.
Kram Nonna
Kramar om er!
Ska försöka att inte lägga skulden på mig, men det är lättare sagt än gjort. helst när mor säger att hon känner sig så ensam osv.
Kunde jag dela på mig i 4 bitar så skulle jag gjort det för länge sen!
Kramar till Er Kristina och Nonna!
Skicka en kommentar